måndag 16 maj 2011

Hitkavalkad

Tre viner från den sista veckan som vi upptäcker har väldigt mycket gemensamt. De är alla tre på sitt eget sätt goda exempel på slanka, strama och förföriskt eleganta viner. Här finner vi också som en gemensam nämnare en lockande frisk och sval överton som ger både komplexitet och en läskande munkänsla. Sist men inte minst så har de alla en extremt hög charmfaktor och en klunk genererar gärna en till. Två av vinerna har vi skrivit om tidigare och det tredje har av någon underlig slump klarat sig undan tills nu. Så, i brist på tid för längre utläggningar, här kommer en koncentrerad hitkavalkad som summerar de senaste vinupplevelserna:




Montevertine 2007 En favorit i repris. En hallonsaftsröd transparent uppenbarelse.  Ur glaset en komplex doft av hallon, körsbär och mineral. Under kvällen fyller vi på med färsk oregano, salvia, gräs, lakrits och mint i form av AKO-kola (kommer ni ihåg den, med blå-vita pappret, finns den kvar?). Stram, slank, och sval och med en fin framträdande frukt är detta vin rent förföriskt gott. Gjorda jämförelser med är bourgogne känns inte fel, men det är heller ingen tvekan om dess ursprung. Fungerar utmärk till maten, men lika gärna före och efter och...Carlo Merolli levererade för 195 Sek + frakt. 




Nebbiolo d'Alba Valmaggiore 2008 från Bruno Giacosa blir valet till en klassisk pasta bolognese. Detta är andra flaskan vi provar och vi blir lika charmade denna gång. I glaset är vinet ljust röd med början till tegel i kanten. Här finner vi, i en ganska återhållen och finstämd framtoning, alla de klassiska nebbiolo-attributen: körsbär, tjära, en hint av rosor, nypon och en sniff målarfärg. Utöver detta så noterar vi även färskt gräs, liten kryddighet och tigerbalsam. Fin syra, skir frukt och välkammade tanniner och gör att detta upplevs som ytterst harmoniskt. Ett vin med stil och finess mer än någonting annat. Perfekt till pastan, och inte gör det ont att sippa på efter maten heller. Tillfällig nyhet på SB från 1 December förra året. Tidigare beskriven här




Cotes-du-Rhone 2007, Saint Cosme. Ytterligare en av dessa CdR 2007:or som vi blev bortskämda med, detta nådens år. 100% syrah ger mörkröd färg och vinet har en rejäl fällning. I nosen typisk syrha frukt, den röda sorten, och vi listar björnbär, peppar, järn, blod, rått kött, och svala örter. När vi sniffar vidare kommer även lite bokna röda äpplen, knallpulver och mentol. Relativt fyllig men ger ändå ett slankt och lite strikt intryck. Syran är behagligt och tanninerna går väl i 00-ans grovlek. Ett mycket behagligt och klunkvänligt vin som vi nu upplever som ett nummer större än senast vi provade. Gott! 109 kr i BS då det begav sig.

söndag 15 maj 2011

Sicilien - slattar och en blåsning

Efter en vecka på Sicilien kan vi bara konstatera att det gav mersmak, både i form av resmål, mat och vin upplevelser. För att krydda tillvaron så fick vi också vår beskärda del av motgångar i form av dåligt väder och en riktig blåsning. Det förtar dock inte det övergripande positiva intrycket. Förutom de producentbesök som vi rapporterat om så samlar vi här lite korta notes om viner druckna på restaurang, balkong och annorstädes under veckan innan de helt faller ur minnet. Men, låt oss i upplysningens och självplågeriets anda börja med den stora blåsningen.


Hallå, hallå!!


Efter en och en halv timmes bilfärd hittar vi fram till Tenuta delle Terra Nere. Vi hade gjort upp med Marco de Grazia att ses kl. 10.00, allt konfirmerat via mail en vecka i förväg. Väl på plats så går jag in i det nybyggda vineriet via lastkajen och hamnar snart hos en kvinna på kontoret som är lika dålig på engelska som jag är på italienska, men hon ringer några samtal och säger att Marco nog skall dyka upp vid 10.30. Jag spatserar runt i vineriet och kikar lite och tar även en tur i de vackra omgivningarna. Klockan blir 10.30, lite drygt, och jag återvänder till kontoret, nya samtal och Marco skall dyka upp om "one moment". Så fan heller. När klockan är en bit över 11.00 känner vi oss snuvade och lite smått förbannade och beslutar oss för att åka därifrån. Väl hemma så skriver jag mail till Marco de Grazia, lite undrande och kanske lite gnälligt, men får i vilket fall som helst inget svar. Nonchalant och skitdålig stil. Så, tyvärr inga viner från Terra Nere, inte då och inte heller i framtiden, det skulle bara smaka bittert, långsint och lättstött som man är:-)




Betydligt ljusare ter sig minnet av Siciliens viner, och kanske framförallt de vita. Härligt personliga viner med karaktär - genomgående skulle jag vilja påstå, men där det självklart finns stor variation. Vi drack två olika vita viner från Donnafugata, både Polena på bilden (catarratto och viognier) och deras Anthilia (catarratto och ansonica) var båda fräscha och aromatiska. Trevliga viner. En producent som fastnade i minnet var Antichi Vinai, deras Etna Bianco Petra Lava 2010 med uttalad mineral, fin frukt och med ett friskt sting av grapefrukt i smaken var riktigt fin. Deras Etna Rosso Koiné 2005 blev en av höjdpunkterna av provade viner på restaurang. Antichi Vinai nämndes av Stefan på Tryffelsvinet som ett tips. Kanske på gång in, eller redan i portföljen? Från Benanti provade vi Etna Bianco di Caselle. 100% carricante som björ på mineral, citrus, petroleum, inlagd frukt och med fin syra med en liten beska i eftersmaken. Mycket gott.


Lavaström från 2008 års utbrott


Under våra utflykter på Etnas sluttningar han vi också med ett spontanbesök hos  Vivera, en producent med rötterna på den västra sidan av ön som nu satsar stort på Etna viner. Supermodern anläggning och stora ambitioner, men tyvärr inga viner som gjorde några större intryck denna gången.  


Inte vin, inte från Etna, men läskande


Slutligen ett tips på en bra restaurang som ligger i Taormina, denna turistmagnet på öskusten, som vi verkligen kan rekommendera - Osteria Nero d'Avola Utöver god mat hade de ett riktigt bra utbud av lokala viner, det bästa vi träffade på under vår vecka på ön. På återseende.

tisdag 10 maj 2011

Ca' di Pian 2006, La Spinetta


Ahaa, äntligen kan vi sitta ute och äta middag en alldeles vanlig Tisdagskväll. Som vi har längtat! Till en Lasagne med svamp och en grönsallad så plockar vi upp en noshörning ur skafferiet. I glaset en djupröd färg med lila drag. Vackert.  En intensiv, lite söt, doft av svartavinbär, lakrits, blåbär, örter och flyktig ton av lösningsmedel är riktigt trevlig. I munnen sval frukt och bären som kommer igen, piptobak, fin syra och något torra tanniner. I eftersmaken klingar syrliga körsbär ut i en lite bitter ton. Det här vinet fungerar alldeles förträffligt till maten, men det är något med de lite torra tanninerna som ger vinet en lite kantig känsla när vi smuttar på det efter maten. Vartefter kvällen och tiden går så tycker jag syran och den lite torra känslan tar överhand och jag förstår inte riktigt varför den tappar när struktur och frukt initialt pekar på att det borde ha ett antal år kvar av utveckling. Faktum kvarstår, vi tycker definitivt att vinet var bäst direkt efter att korken drogs - och till maten. Utförsbacke, redan?? 2007 finns via BS på SB a 179 kr. Enjoy importerar.

måndag 9 maj 2011

Crozes-Hermitage Cuvée Albéric Bouvet 2006, Gilles Robin



Här är ett vin som har hängt med oss ett tag. Vi plockar en flaska då och då och har alltid tyckt om det. Nu var det ett tag sedan sist och vi undrar hur det står till med gubben Bouvet idag?
Nosen öppnar med urtypisk syrah frukt och lite hederlig stallbacke. Här har vi mogna björnbär, viol, varm backelit och fin örtighet. Mogna hallon och körsbär skiner igenom och i eftersmaken lite bittra körsbärskärnor. Lite strikta tanniner och bra syra ger ett slankt och ytterst drickvänligt vin. Inte stort, men ett riktigt bra matvin. Bästa flaskan hittills! När jag nu googlade på vinet så hamnade jag hos Nettare e gioia  och en post som jag tror var den som fick mig att prova vinet första gången. Läs och njut, någon mer än jag som saknar nettares närvaro i bloggsfären?

Châteaneuf du Pape 2007, Domain Roger Perrin

En post av "Birk om vin" flaggar för att detta vinet är dränkt i alkoholdimma och beter sig på ett allmänt otrevligt sätt, även om det sansat sig lite till dag två. Hur som helst så  triggar detta vår nyfikenhet och när tillfälle gavs så plockade vi upp en flaska ur skafferiet för påseende.



Ur glaset en fruktig varm doft med hallon. lakrits, garrigue och en fin ton av salvia. Smaken är fruktig och kommer med mogna körsbär, bacon och andra animaliska toner. Hettan finns här och körsbären har nog legat i lite likör, men jag tycker balansen finns här och att alkoholen inte dominerar eller förtar intrycket. Men, med enligt min nyfunna inriktning så ligger detta närmare "tungviktarna" i stilen än vinet i föregående post. Men helt OK, vi låter resterande flaskor ligga ett tag. Jag påminner mig själv om att prova deras CdR 2009 som nu finns tillgänglig, Rhônarna har provat och är positiva, och vi gillar fortfarande hans fina CdR 2007.

Châteauneuf du Pape Classique 2009, Domaine Saint Prefért

Den senaste veckan har varit riktigt hektisk och med en helg som varit vikt åt diverse arbete i hus och trädgård så har skrivandet blivit lite lidande. Den tid som funnits över har gått åt till att knåpa ihop några poster om besöken gjorda på Sicilien, och en och annan flaska vin. Så här kommer några korta poster för att "komma ifatt". Vi går ut hårt och startar med en helt underbar Châteaneuf du Pape från Saint Prefért.




Det var på Bristly's sortimentsprovning i mars som jag för första gången kom i kontakt med vinerna från Domain Saint Prefért. Jag gillade samtliga viner, men det var Classique, denna bas-cuvée, som främst fastnade i minnet. Hur lirar den på hemmaplan?
Det börjar riktigt bra med en fantastisk doft ur glaset. Frisk sval frukt, nyplockade hallon, lakrits, "kungen av Danmark" och fina örter som svävar en bit ovanför glaset, om ni förstår vad jag menar. Vinet blir aldrig tungt eller klumpigt, i munnen dominerar den fina frukten, det finns en ton av lite syrliga rönnbär som ger ett sting och eftersmaken är lång med en lite kryddigt avslut. Förtjusande!! Fin syra och en slank munkänsla gör att detta vin slinker ned utan minsta motstånd. Jag är helt såld på det här. Det känns lite som jag hittat min C9dP stil i denna lite lättare, svalare variant med finess och skir frukt, framför tyngre mer mörkfruktiga och maffiga exempel. 
Prefért är ett gott exempel på denna lite "lättare" stil, Le Vieux Donjon är en annan. Mer fokus på denna typ av viner från regionen i framtiden, och gärna mer av 2009 Classique - två tummar upp! SB via BS 70429

söndag 8 maj 2011

Sicilien - Frank Cornelissen

Efter att tillbringat större delen av dagen med att pina hyrbilen upp och ner för Etnas branta sluttningar, studerat stelnade lavaströmmar, snö och för säsongen stängda liftsystem så ställer vi in vår GPS på Solicchiata för en träff med Frank Cornelissen. Vi  börjar vänja oss nu men det är ändå lite frustrerande när vår GPS guidar oss helt fel, och vi tar till den gamla hederliga kartan och letar upp gatuadressen. Vi landar på Franks kontor en trappa upp från gatan, och efter några inledande artighetsfraser frågar Frank om vi vill ni se vingårdarna och göra ett besök i vineriet - och det vill vi gärna. 


Vi hoppar in i Franks bil och han kör ut ur byn och styr sedan uppför sluttningarna och vi kör sakta genom ett regnigt, men vackert, landskap där större delen av arealen är odlad, främst med vindruvor. Frank berättar om de olika lägen som odlas och hur stora skillnader det kan vara inom en specifik vingård. När han selekterar ut druvor till sitt premiumvin Magma, och även till andravinet MunJebel så plockar han från olika lägen för att få ihop de absolut bästa druvorna. 
Här finns inga långa släta bergssidor säger han. Bergssidorna är otroligt kuperade och en vingård kan ligga i flera väderstreck, och vingårdarna kan i vissa lägen vara vända mot varandra i samma sluttning. Tydligen är norrlägen att föredra, de kan få väl så mycket solexponering som sydlägen p.g.a av solens höga bana. Ventilation är en annan fundamental faktor, vindarna måste kunna komma åt att torka upp och hindra röta och sjukdomar. I vingårdarna planteras fruktträd och lokala grödor för att få en god variation och artrikedom, alt för att få en hälsosam och naturlig milö för rankorna.  Här har Frank sedan 11 år tillbaka provat sig fram för att hitta de optimala förhållanden som krävs för hans viner. Då man som Frank inte tillsätter några som helst kemikalier, eller andra tillsatser i sina viner så måsta alla förutsättningar vara perfekta. Det finns bara en handfull platser på hela jorden som det går att göra sådana viner, ett av dem är här där vi är nu säger Frank och sveper med armen över bergssidan.
Vi kör in i byn Passopisciaro och via några smala bygator hamnar vi framför en rejäl gallergrind, och bakom denna en brant nedfart till underjorden. 




När Frank startade 2000 här på Etnas norr sluttningar så hyrde han in sig i div lagerlokaler och lador. För något år sedan fick han dock möjlighet att hyra detta underjordiska utrymme, och dessutom utforma det efter eget önskemål. Nu börjar han dock växa ur lokalerna och planer finns färdiga för expansion med ytterligare en, kanske två våningar. Nu är det bara kapital som behöver till säger Frank med ett leende. 
Vi ser oss omkring i det begränsade utrymmet och hamnar självklart framför hans nedgrävda terrakottaurnor. Han berättar att vinerna inte får komma i kontakt med något som kan släppa ifrån sig smak eller ämnen till vinet. Frank använder enbart glaserade terrakottaurnor (giarre) på 400 liter (och två på 200 liter) och större tankar av plast. Plasten ses dock som ett nödvändigt ont och nyttjas bara kortare perioder. Ståltankar går bort då vinet reagerar på materialet, och trä är helt tabu. Ledorden är - ingen påverkan på vinet!  


  
Man skördar druvorna sent, från mitten på Oktober till mitten på November. Mogna druvor är ett baskrav för att det skall bli något vin alls, och man jobbar med mycket små skördeuttag. Lång maceration på upp till 7 månader, ibland längre ändå, görs tills den malolaktiska jäsningen är klar. Detta sker i öppna plastkar och terrakotta giarre, för att sedan försiktigt pressas och sedan tillbaka på terrakotta giarre för att mogna färdigt under ca 18 månader. Magma 2010 står det på ett av locken till urnorna, men det kommer inte att bli någon magma detta året. Frank är inte nöjd med resultatet - 2010 var ett djävla skitår säger han - och vinet kommer att buteljeras separat men under ett annat namn, vilket är inte bestämt ännu. De vita vinerna vinifieras på samma sätt som de röda. Den totala produktionen ligger på ca 20-25.000 flaskor.




Vi letar oss upp i solljuset (nåja) och tar bilen tillbaka till Franks bostad och kontor i Solicchiata. Under vägen så får jag en lite djupare inblick i de utmaningar som ligger i att som egen företagare och vinproducent vara beroende av väder och vind, marknadskrafterna och att alltid göra rätt vägval. Speciellt viktigt när man som Frank Cornelissen har valt att gå sin alldeles egna väg och inte kompromissa en millimeter för att få ut den kvalité och känsla han vill förmedla med sina viner. Hatten av för en sådan inställning.
Väl tillbaka på kontoret så provar vi tre olika "amfora prov".




MunJebel Bianco  Vinet görs på lokala druvorna carricante, grecanico dorato och coda di volpe. Vinet är gyllengult och rejält "grumsigt" och är såklart helt ofitrerat. Doften är verkligen häftig, angenäm. Honung, mango och annan tropisk frukt. I munnen en fin syra och lite sandiga tanniner. Lån fin eftersmak. Ett väldigt personligt och speciellt vin. I brist på bättre ord så finns här också en hel del funkiga toner. Vi gillar detta skarpt.
Rosso del Contadino är det röda basvinet, om man nu kan prata om basviner när man lägger ned i stort sätt lika mycket jobb på detta som de andra vinerna. En blandning av druvor, både vita och röda med främst nerello mascalese. Ett ljust rött vackert vin med lätta fina toner av lite söta körsbär och röd frukt. Slankt och med fin syra. Läskande.
MunJabel Rosso 100% nerrelo mascalese är gårdens andravin. Man blandar årgångar och vingårdar enl. Franks tycke och smak. Jag kan bara konstatera att han har lyckats. En tillgänglig doft av mogen röd frukt, lakrits och mineral strömmar ur glaset. I smaken lakrits, järn och inlagda körsbär. Fin struktur. Fantastiskt vin.




Ett otroligt intressant besök. Det blev inte så många notes, jag hade fullt upp med att lyssna och hänga med när Frank beskrev verksamheten. Kompromisslösa viner av en kompromisslös man. Tack Frank för att du tog dig tid! 

torsdag 5 maj 2011

Sicilien - Gulfi



Regnet öser ned, och vad passar då bättre än en utflykt till det sydöstra hörnet  av Sicilien och Azienda Agricola Gulfi? Vi kom i alla fall inte på något - och styrde kosan mot Chiaramonte Gulfi. Kontakt hade sedan tidigare knutits med Matteo Catania, med hjälp av Tryffelsvinet och Stefan Schlyter, och ett besök var inbokat sedan några veckor tillbaka. På förslag av Matteo hade vi också bokat en lunch i deras Locanda, en restaurang med uppenbara ambitioner mitt i det nybyggda vineri-komplexet. Det visade sig att vi var tre olika sällskap som "samlades ihop" till en gemensam lunch, genomgång av Gulfi vinerna och därefter en rundvandring i cantinan. Vi ledsagades på ett mycket kunnigt och proffsigt sätt av två stycken "wine marketing" konsulter, Thomas och Massimo, som hyrs in för att representera Gulfi vid tillfällen som detta - utöver att arbeta med marknadsföring och PR generellt. De arbetar även med att hjälpa andra vinproducenter på ön med marknadsföring och PR. Intressant jobb. Kontrasterna till övriga producentbesök är slående, men trots den rent affärsmässiga hållningen så tycker vi det blev en mycket trevligt provning, och en en suverän lunch. Men, här är besök "big business" och det kan upplevas lite opersonligt, men som det skall visa sig så innebär det nödvändigtvis inte att vinerna är detsamma.


Med start 1996 beslöt sig Vito Catania, en affärsman som gjort sin lycka i norra Italien, att ta upp familjetraditionen och satsa på olivolja och vin. Han investerade i nya och ärvda vingårdar, byggde ett helt ny anläggning för vinframställning, förvaring och även en restaurangdel. Man har också möjligheter för övernattningar, ordnar aktiviteter och större events. En sofistikerad agriturismo kan man säga. Man värnar om miljön och säger sig ta vara på traditionerna när det gäller odling och vinifiering. Samtidigt har man den sensate tekniken och jobbar på att utveckla metoderna för att vinframställningen. För skörden har man t.ex. modifierat skördemaskiner så de skall kunna nyttjas för rankor som trimmas  enl. albarello stilen (buske, goblet). Albarello är den traditionella metoden och används genomgående, i alla fall för de lokal druvsorterna. Man startade också ett samarbete med Salvo Foti, en namnkunnig lokal oenolog. Salvo är en av de som slagits för att man på Sicilien satsar på de traditionella och lokala druvorterna. Något han lyckats mycket bra med. När det gäller vinerna hos Gulfi fick jag det intrycket att han är den som styr och bestämmer och sätter sin prägel på slutresultatet - basta.
Nu till själva vinerna som provades och avnjöts med antipasti och en vansinnigt god pasta med lamm. Vi delar upp dem enl. de distrikt de kommer ifrån. Gulfi odlar duvor i tre olika regioner: Chiramonte Gulfi (Monte Iblei), Pachino (Val di Noto) och Etna.




Chiramonte Gulfi: Här i närheten av vineriet är det nästan uteslutande kalkjordar och härifrån kommer också de båda vita vinerna. Om jag kommer ihåg rätt så ligger dessa vingårdar på ca. 300-400 meters höjd.
Valcanzjria 2010 (Sicilia IGT) är ett vitt vin gjort på 50% chardonnay, nästan lika mycket carricante och en liten gnutta albanello. Frisk och aromatisk doft och smak av citrus, tropisk frukt och mineral. Riktigt trevligt vin, som gjort för att svalka en sommardag och till enklare och lättare rätter. Lite kryptiskt har jag skrivit i mina notes: runt, oljigt men krispigt. Hur man nu får ihop det..Vinet ligger 3-4 månader på begagnande franska fat och få resterande tid på tank. 
Carjacanti 2008(Sicilia IGT) På Gulfi har man som gimmick att byta ut "i" mot "j" i namnet på alla viner, varför vet jag inte, men så är det. Här har vi alltså en carricante, med lite albanello i. Carricante växer normalt främst på Etnas norra sluttningar, och därifrån har man också hämtat dessa plantor som planterades 1999. Vingården heter Vigna Campo och är på 1,5ha. Vinet ligger på barrique och tonneax (man håller på att gå över mer och mer till tonneaux) där ca 20% är nya. Vinet ligger på fat och tank under ett år, och sedan ett antal månader på flaska innan det släpps på marknaden. Vinet är guldgult med ett otroligt djup i färgen. En underbar fruktigt doft och tydlig mineral. Fin syra, frukt, medicinalörter, mandel, fina kryddor och struktur gör detta till ett ytterst personligt och tilltalande vin. Gott.
Rossojbleo 2010 (Sicilia IGT) har precis hamnat på flaska. Här har vi 100% nero d'avola, men ett betydligt lättare och "enklare" vin än de vingårdsviner som presenteras nedan. Här ville Salvo Foti visa att man även kan göra lätta och fräscha viner baserat på druvan. En tredjedel vinifieras med maceration carbonic, resterande på "normalt" på tank. Vinet är vackert ljusrött. Fruktig och lite blommig i nosen. Fin röd frukt, lite stål i smaken, fin syra och slank munkänsla. Ett friskt och fräscht vin.
Cerasuolo di Vittoria 2009 (Cerasuolo di Vittoria D.O.C.G) är en blandning bestående av 55% nero d'avoila och 45% frappato. Ytterligare ett lättare vin med röd frukt och röda bär i smaken. Körsbär dominerar. Slankt och friskt med fina silkiga tanniner. Ligger enbart på ståltank.
Nerojbleo 2007 (Sicilia IGT) 100% nero d'avoila från äldre stockar. Vinet ligger ca 8 månader på mestadels gamla barrique och tonneaux och sedan ytterligare 8-9 månader på flaska. Här har vi ett kraftigare djuprött vin med en fruktig och generös doft. Bra struktur och en mörkare tyngre fruktighet. Detta kvalar in som ett mellanvin mellan de lättare röda och de tyngre vingårdsvinerna. Trevligt vin!




Pachino i Val di Noto. Här längst ned i sydöstra öhörnet av Sicilien görs det mesta och det bästa av druvan nero d'avola. Här är jordmånen blandad och med en stor del av vulkanisk aska som sätter sin prägel på vinerna.Här ligger då också de fyra nero d'avola vingårdsviner som Gulfi producerar. Alla med sin egen stil och karaktär.
Nerobufaleffj 2006 är först ut i kvartetten. Här får vi en helt annan komplexitet och koncentration än i tidigare viner. Maffigare. Röd lite sötare frukt, björnbär och plommon, fat, fin peppar och fin parymerad doft som av rosor. Den 2,5 ha stora vingården ligger ca 50 meter över havet och har en blandning av svartlera, röd sand och kalkjord. Vinet ligger 18 månader på tonneaux, ca 20 % av dessa är nya, sedan 12 månader på flaska.
Neromaccarj 2006. Vingården ligger endast 30 meter över havet. Här är det företrädesvis vulkanaska blandat med lerjord och kalk. Häftigt öppen doft av röd frukt, järn, lite gummiton och tydlig mineral.Här finns det mer kraft och koncentrerad frukt än i det förra vinet. Strikta men medgörliga tanniner, stram och komplex i smaken. Lång fin eftersmak. Ligger på barriques under 18 månader, sedan 12 månader på flaska. På Gulfi säger man att Nerobufaleffj är feminin och Neromaccarj mer maskulin, det ligger något i detta. Senare under veckan så drack vi en Neromaccarj 2000 på restaurang och kan konstatera att vinet åldras med stil och behag. God nu och många år framåt.
Nerobaronj 2006 Nu är vi längs nere i sydöstra hörnet, företrädesvis kalkjord, och ett riktigt "varmlandsvin". Här finns den fina frukten och mineralitet, men också massor med söt lakrits, örtlikör och en liten hetta i den långa eftersmaken. Tobak och lädertoner ger komplexitet. Barriques under 18 månader, sedan ca. 12 månader på flaska 
Nerosanlore 2006. Vingården ligger bara 700 meter från havet och svalkas av havsbrisen, något som kan behövas då det i regionen inte är onormalt med dagstemperaturer på 40-45 C. Konstbevattning förekommer inte och rötterna letar sig ned till 5-6 meters djup. Djupt vackert vinröd. Liksom Nerobaronij så har vi här massor av söt lakrits och frukt, likör, örter och kryddor. Även tobak och läder går igen. Vinet är fylligt med sammetstanniner. Jag får inte så lite C9dP vibbar av detta och föregående vin. Barriques under 18 månader, sedan ca. 12 månader på flaska. 


Massimo och Thomas guidade 


Etna. Sist men inte minst så har Gulfi en vingård, Vina Poggia, ca 2ha på Etnas norra sluttningar. Här liksom i övriga vingårdar så planterar man tätt. Här har man 10.000 plantor per ha. 
Reseca 2006. Nero Mascalese dominerar som sig bör och andelen nerello cappuccio ligger under 10%. Reseca klassas inte som Etna Rosso eftersom man fraktar druvorna ned till vineriet i Chiaramonte Gulfi, och inte vinifierar i regionen, det strider mot DOC klassificeringen. Vinet ligger på barriques i 12 månader och sedan lika länge på flaska. Färgen är vackert rubinröd. I nosen en fin röd frukt, animaliska drag, det typiska miniraltonen, blåbär och järn. Fin struktur och en härlig munkänsla. Trevligt vin.


semesterväder.
Efter drygt 3 timmar hos Gulfi så rattar vi norrut mot kusten igen och tillbaka hem till hotellet. Vi är genomgående positiva till vinerna men vill som vanligt gärna prova i lugn och ro på hemmaplan för att göra riktiga bedömningar, och det gör vi ju gärna. Regnet vräker fortfarande ned. 

söndag 1 maj 2011

Sicilien - Calabretta



Tidig morgon och den extremt motorsvaga hyrbilen kämpar sig uppför Etnas norra sluttningar. Bilen ylar fram på ettan och tvåan medan hårnålarna avlöser varandra tills vi till slut planar ut på den platå där byarna ligger på rad runt vulkanen etna. MM har planerat en dag på stranden och jag är på väg till veckans första producentbesök hos Massimiliano Calabretta i Randazzo. 
Våra egna erfarenheter när det gäller viner från Sicilien är i stort sett obefintliga så inför vår resa gjordes en snabb research hos mer upplysta vinbloggare, och en lista med tänkbara vinmakare sammanställdes och några besök bokades in. Även om detta inte var ämnat som en renodlad vinresa så måsta tillfället tas för att lära mer om öns viner när vi nu väl var på plats.


Calabretta var en av de som jag gärna vill träffa, och som tur var så var han "hemma" över påsken och vi kunde få till ett möte. Han bor till vardags i Genua där han är lärare, professor stod det någonstans på nätet, i elteknik. Han åker dock med jämna mellanrum till Sicilien och huset i Randazzo för att se till sin "hobby" (som han själv uttrycker det). Att han är seriös i sitt vinmakande råder det dock inget tvivel om, han har höga ambitioner och drivs av en vilja till ständig förbättring och utveckling. Han och hans far, Massimo, har tre stycken personer som jobbar med vingårdarna och tar hand om verksamheten när de själva inte är på plats.
Väl framme tror jag GPS'en lurat mig ordentligt. Jag står framför ett till synes normalt byhus och ser ingen skylt eller något annat som skulle indikera att här pågår det vinframställning, eller att det skulle finnas någon Calabretta i närheten. Då jag likt en straffånge skakar galler och det skramlar rejält om den låsta grinden så dyker ett huvud ut genom ett fönster på ovanvåningen och en, tror jag, yrvaken Massimiliano hojtar - give me two minutes. 
Massimiliano låser upp den höga garageporten och vips, här börjar det likna ett vineri. Det visar sig att man har byggt (vid nystarten 1997) vineriet i etage och i direkt anslutning till huset där man också grävt ur för källare i två nivåer. De delar som är ovan jord har utrustats med kylning i tak och väggar för att i största möjliga mån efterlikna källare eller "grotta" med optimala förhållanden för vinframställningen. Vi tar oss igenom de olika delarna av cantinan och gör stop vid de fat och tankar Massimiliano tycker vi skall prova, och då jag inte har några specifika preferenser så passar det mig perfekt. 




Först ut är de vita vinerna. Vi börjar med ett prov av hans nya (2009 var första årgången) Minella 2010. Minella, en lokal druva som normalt ingår som en mindre del i Etna blends och i Calabrettas Carricante Bianco, är en druva som passar väldigt bra i Etnas blandade jordar av vulkanaska och sand. Hos Calabretta växer den tillsammans och blandat med Carricante. Det gör det till ett besvärligt jobb att leta reda på vinstockarna och plocka druvorna separat. Det blir därför heller ingen större volymer utan man räknar med att det blir ca 600 flaskor av denna årgång. Ungefär hälften av stockarna bedöms vara oympade. Man vet inte riktigt exakt hur många det rör sig om. Men klart är att all nyplantering sker med oympade stockar. Vinet har en hög fin syra och en frisk fruktighet. Slank och stram med en härlig mineralton. Den ligger kvar på ståltank tills i Juni när den skall tappas på flaska.


Tanken med Carricante 2010 blir nästa stop. Carricante ligger på epoxytank och Massimiliano berättar att han alternerar och känner sig fram i val av tank och även då fat när det gäller de röda vinerna. När han skördar Carricante får han med ca 2% andra druvor. Detta då det växer en hel mängd olika druvor i samma vingård, och han/man är inte helt säkra på all druvsorter, men en en hel del Minella är det helt säkert. 
Det här vinet är djupare i färgen och med ett större register i både doft och smak. Fyllig, fruktigt och med den typiska mineraltonen. En fin syra och en lite oljig munkänsla. Ett aromatiskt och lite tuffare vitt vin. Gott!


Rosato 2010 har bara gjorts i två årgångar 1999 och nu 2010. En helt ny vingård har planterats med nerello mascalese och nu använder Calabretta bl.a. dessa nu 4-åriga stockar för att åter igen göra en Rosato. Frisk, rödfruktigt och fräscht. Trots de unga stockarna så upplever jag vinet som harmoniskt och riktigt trevligt.




Vi går en trappa ned och tittar till de röda vinerna. Calabretta använder sig genomgående av begagnande fat, och de stora bottis av slovensk ek som används kommer från bl.a. Chianti, Barolo och Barbaresco. Etna Rosso är ryggraden i Calabrettas produktion. Han exporterar det mesta och då framförallt till UK, US och Japan. Övriga Europa börjar vakna och vi vet ju också att Carlo Merolli importerar. Ingen importör i Sverige ännu.


Etna Rosso 2006 har något år kvar på tunnan innan det anses vara färdigt för försäljning. När jag smakar så känns det dock inte så, det här skulle jag vilja dricka här och nu. Jäklar, här finns det kraft, mogen mörkare frukt, mineral, råbiff och kryddor -  men med en delikat finess och balans. Jag har som sagt inget att jämföra med, men det här är helt fantastiskt. Etna Rosso 2008 visar upp en helt annan sida. Här är det mer power, kraftigare tanniner och mer av allt och kanske lite kantigt idag.  2008 så förstördes ca 50% av skörden av kraftiga hagelskurar. Det som klarade sig blev dock riktigt bra, och jag tror detta vinet kommer bli riktigt bra med lite tid. Redan nu finns kvalitéerna där, vad jag kan bedöma. 



Nerello Cappuccio (IGT) 2010 blir nästa positiva överraskning. Cappuccio som normalt utgör upp till 20% av en Etna Rosso kan även stå på egna ben. 2009 så provade Massimiliano att göra ett vin på 100% cappuccio. Det visade sig falla riktigt väl ut. En engels handlare fick ett prov, blev lyrisk, och beställde hela produktionen. Provet hämtas högt uppe under taken där en radda begagnande barriquer ligger staplade ovanför några stora botti. Vinet ligger 4-5 månader på dessa fatför att sedan ligga ytterligare på tank innan buteljering. Massimiliano klättrar upp och balanserar galant medan han slangar upp vin i ett glas. Mörkt röd, mörk frukt och sammetslen i munnen. Faten är tydliga men inte ogina. Här finns toner av choklad och mineral. Hög klunkfaktor. Det här skulle jag vilka prova igen när det ligger på flaska, om tillfälle ges. 


Sist och minst kanske man skulle kunna säga så får jag prova något så spännande som en Pinot Noir 2010 som Calabretta planterat i en vingård på 900 meters höjd. Man nyttjar en klon som ligger mycket nära den Pinot Noir som växt här under sent 1800-tal. Tydligen var druvan inte helt ovanlig på Etnas sluttningar på den tiden. Stockarna är nu 5 år och man är nu inne den andra årgången.  Det kommer göras något hundratal flaskor, men tanken är att utöka om allt går bra. Vackert ljust röd. Doft och smak är båda mycket druvtypiska tycker jag, stram frisk och slank, något återhållen, med både röd frukt och röda bär. Och så till slut, den allestädes närvarade mineraltonen. Skall bli kul att följa detta vinet.




Jag rattar den lånta sportbilen nedför sluttningarna. Mycket nöjd och glad över besöket. Tack till Massimiliano för att så generöst ha delat med sig av sin tid och sitt kunnande. Nu längtar jag bara efter att få dricka dessa eminenta viner i dess rätta sammanhang och med lite mer tid och eftertanke. Något att se fram emot.